Fick ta en paus från "Ät mig" och ta denna bok emellan istället då det är någon som reserverat den. Läste ut den idag till middagen. Ja när jag äter själv äter jag med en bok i andra handen så gott det går.
Varför tycker jag så bra om franska böcker och författare? Hittils kan jag inte komma på någon som jag inte riktigt gillat.
Philippe växer upp under efterkrigstiden. Andra världskriget har varit och familjen bor i Paris. Hans föräldrar är starka och hängivna idrottare. Men Philippe har en sjuklig kropp och tror inte att han är allt vad hans föräldrar önskat sig. Han skapar en storebror som han brottas med på kvällarna, som är starkare än han. Som är allt vad hans föräldrar ville ha. Men han kunde aldrig tro den hemlighet som skulle komma fram i och med denna låtsasbror. En hemlighet som utspelar sig under Förintelsen.
"Hemligheten" är en bok som har självbiografisk grund. Det är inte alltid lätt att läsa dessa böcker tycker jag. Är det en utsagd biografi så antar man ju att det mesta är sant. Men som här är det ju en roman med vissa inslag av självbiografi. Man undrar ju vad som är sant och vad inte. Tycker det är lättare när det är tydligt om den är fiktiv eller ej. Sen tror jag ju egentligen att alla böcker har vissa inslag och inspiration från verkliga situationer och människor. Nånstans måste man ju få sin inspiration ifrån.
Det är svårt att skriva om handlingen i denna bok utan att avslöja för mycket. Boken heter ju "Hemligheten" så då kan man ju inte avslöja den. Men det är en bra bok. En bok som känns äkta. En sorglig bok. En upprörande bok. En berörande bok. En läsvärd bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar